Hertiginnan av Connaught – med myrtenkrans mot frihet

Louise Margaret, Hertiginna av Connaught, var visserligen en fordrande och sträng förälder till sina tre barn. Men hon gav dem också arv och traditioner som fortfarande lever i de svenska och danska kungahusen.

Prinsessan Luise Margarete av Preussen, född 1860 i det ståtliga Marmorpalatset i Potsdam, fick den kungliga inramningen till trots ingen bra start på sitt liv. Hon var fjärde dotter till prins Friedrich Karl av Preussen, brorson till kejsar Wilhelm I, och hustrun Maria Anna, född prinsessa av småfurstendömet Anhalt-Dessau.

Modern, prinsessan Maria Anna, beskrevs av sin samtid som vacker, musikalisk och överlag mycket konstnärlig. Visserligen blyg i större sällskap förde hon ett strikt regemente i hemmet – hennes barn blev därmed offer för en mycket stel och hård uppfostran. Fadern, den militäriske prins ”Fritz” Karl å sin sida var knappast en särskilt försynt människa – temperamentsfull lär vara ett milt begrepp i sammanhanget. När vår huvudperson Luise Margarete föddes, ska han ha slagit sin hustru för att hon inte hade fött honom en son. Det faktum att en son faktiskt kom till världen fem år senare förbättrade inte den äktenskapliga lyckan nämnvärt och att paret inte tog ut skilsmässa berodde enbart på att kejsar Wilhelm I hade förbjudit det.

Ungdomsbilder av prinsessan Luise Margarete och hennes syskon visar inte mycket livsglädje; här kan man nog läsa in mer än tidsandan i den melankoliska uppsynen. Ett av få glädjeämnen var dock den äldre systern prinsessan Elisabeth, ”Ena” (1857-95). Med sina omtalade practical jokes kunde hon få den blyga, självmedvetna ”Louischen” att skratta. I vuxen ålder, vid en tidpunkt då Luise Margarete levde med sin make i Indien, fick Ena sin tillknäppta syster att röka inför de andra höga damerna, något som annars ansågs opassande för en kvinna av god uppfostran.

Vid 18 års ålder träffade den unga prinsessan sin blivande man Arthur, hertig av Connaught och Strathearn, näst yngste son till drottning Victoria av Storbritannien. Tycke uppstod och ganska snart var de förlovade med varandra. ”Jag får medge att jag fann henne förtjusande”, skrev hertigen till sin mamma. Drottning Victoria var inte road av sin älskade sons val. Det faktum att prinsessan Luise Margaretes föräldrar levde åtskilda och förmodligen skulle skilja sig så snart den gamle tyske kejsaren dött uppfattade drottningen som ett oöverstigligt hinder. Hertigen var envis och drottning Victoria fick så småningom ge med sig. I sin dagbok skrev hon:

Jag kan inte säga annat än att jag ogillar preussarna, och jag sade till honom [Arthur] att han borde träffa andra först, men han svarade att det inte skulle göra någon skillnad. Vad kunde jag mer säga, men givetvis är hans lycka det viktigaste.

Louise Margaret, som kom att bli hennes engelska namn, var utan tvekan lättad över att lämna sitt dystra barndomshem och sina preussiska släktingar, den ene mer egendomlig än den andre. Bröllopet hölls 1879 i St George’s Chapel i Windsor och var storslaget. Bruden var klädd i en mycket utsmyckad satinklänning och i håret hade hon låtit fästa en krans av myrten och apelsinblommor. Just inslaget av myrten i håret under bröllopsdagen förde sedermera äldsta dottern Margaret med sig när hon gifte in sig i det svenska kungahuset. Fortfarande idag har de kungliga brudarna i Sverige – och även i Danmark sedan Louises Margarets dotterdotter Ingrid blev dansk kronprinsessa – en myrtenkvist i håret när de gifter sig.

Det hertigliga paret fick Bagshot Park, strax söder om Windsor, som sitt huvudsakliga residens. Här föddes äldsta dottern prinsessan Margaret 1882. Hertiginnan väckte uppseende med att själv amma henne, vilket sågs som ett tecken på frisinne. Margaret följdes av sonen Arthur (1883) och Patricia (1886).

Var Louise Margaret en modern och fritänkande person, gjorde sig hennes hårda uppväxt desto mer påmind i fråga om barnuppfostran. De tre barnen behandlades strängt och med ett ganska svalt intresse av sin mamma. Dottern Patricia tvingades exempelvis ärva sin äldre systers skor, trots att de var på tok för små för henne. Bortskämda blev barnen alltså inte. Åtminstone den yngsta dottern led inte bara av fotvärk resten av livet – hennes självkänsla var också skadad sedan barnaåren.

Maken Arthurs militära karriär med posteringar över hela det brittiska samväldet – med andra ord över hela världen – passade den öppensinnade Louise Margaret alldeles utmärkt. Befann sig the Connaughts i Malta ägnade sig hertiginnan åt att plantera exotiska växter, och under den fleråriga vistelsen i Indien startade hon upp kvinnosjukhus med kvinnlig personal. Där lärde hon sig även grunderna i hindi, vilket hon senare lärde ut till drottning Victoria, tillika kejsarinna av Indien. Drottningen, som förvisso först var tveksam till den preussiska prinsessan kom under slutet av sitt liv att uppskatta ”Dear Louischen” desto mer.

1911 var ett viktigt år för hertigparet av Connaught. Hertigen blev då utnämnd till generalguvernör av Kanada, och tillsammans med den yngsta dottern Patricia flyttade de till Rideau Hall i Ottawa, där Louise Margaret blev värdinna med den äran. Efter första världskrigets utbrott fördjupades hennes intresse för hygienen på de kanadensiska sjukhusen, vilka hon ofta fann inte var tillräcklig. En fond i hennes namn, the Duchess of Connaught Hospital Fund, inrättades bland annat, där medlen gick till europeiska militärsjukhus där skadade kanadensiska soldater behandlades. Under de här åren blev Louise Margaret mycket uppskattad i Kanada.

Hertigparet av Connaught med barnen Patricia, Arthur och Margareta och den sistas make kronprins Gustaf Adolf av Sverige vid kung George V:s och drottning Marys kröning 1911.

Hertiginnan av Connaught gjorde sig även ett namn i konstkretsar i Kanada, och sponsrade utställningar runt om i landet. Hennes egen mor målade, liksom båda döttrarna kronprinsessan Margareta av Sverige och Patricia, sedermera gift Ramsay. Dottersonen Sigvard Bernadotte blev en erkänd formgivare och dotterdotterdottern drottning Margrethe av Danmark är även hon en konstnär.

Under tiden i Kanada blev hertiginnans av Connaught hälsa allt sämre och allt fler uppdrag lämnades över till dottern prinsessan Patricia. 1916 flyttade familjen slutgiltigt hem till England, där tillståndet blev allt allvarigare för Louise Margaret. Den 14 mars 1917 avled hon, 56 år gammal, av influensa, bronkit och mässling. Hon blev den första brittiska kungligheten att kremeras. Av hennes tre barn närvarade bara sonen på begravningen. Kronprinsessan Margareta kunde inte resa från Sverige på grund av kriget och prinsessan Patricia var sjuklig.

Hertiginnans änkling överlevde henne med 25 år.

Annonser
Det här inlägget postades i Kungligt och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.