Mitt kronprinsessbröllop

På midsommarafton har det gått tio år sedan kronprinsessan Victoria gifte sig med Daniel Westling.

Även för min del medförde bröllopsdagen en del trevliga upplevelser. I flera dagar skulle jag hjälpa Expressen att identifiera de kungliga gästerna hitresta inte bara från Europa utan från världens alla hörn. En vecka tidigare hade jag tagit studenten i min lilla hemstad – nu var jag plötsligt på en tidningsredaktion där alla – politiska såväl som sportjournalister – på något sätt var involverade i bevakningen. Frågorna jag fick av dessa var av skilda slag. Hade verkligen norska Mette-Marit titeln kronprinsessa? Hur var brudnäbbarna släkt med paret?

Det var inte bara jag som hade uppgiften att känna igen kungligheter. Dagen innan bröllopet stormade en färgstark dam med mångårig erfarenhet av kunglig bevakning in på redaktionen. Hon hade flugits in till Stockholm från sin våning i Spanien och hade nog svårt att se vad en 18-årig mänska gud-vet-varifrån gjorde på Expressen en så historisk dag. ”Snälla du, jag KÄNNER prinsessan Rosario”, kunde hon utbrista. Det här var inte en person man satte sig upp emot, det stod klart.

Själva bröllopsdagen blev intensiv för mig. Utöver att vara på Expressen hade jag råkat tacka ja till att följas av SvD hela dagen och att intervjuas av SVT. I SvD-intervjun säger jag att ”Jag hoppas få en klar skymt av Daniel och Victoria, men egentligen är de andra europeiska  kungligheterna minst lika intressanta”.

När de kungliga gästerna anlände till Storkyrkan befann jag mig åter på Expressen-redaktionen, långt från den verkliga romantiken. Jag identifierade kungligheter vars kläder och smycken Jean-Pierre Barda och Camilla Thulin sedan fick recensera. När det var klart var man vänliga att skicka mig till Slottet där jag fick min skymt av kungligheterna. Det levde jag länge på.

Publicerat i Personligt | 1 kommentar

Släktingarna om kronprinsessan Margareta

1 maj 1920, för hundra år sedan, gick den engelskfödda kronprinsessan Margareta bort, bara 38 år gammal. Så här mindes hennes släktingar henne.

Nu har solstrålen på Stockholms slott slocknat”, lär statsminister Branting ha sagt efter att ha fått dödsbudet mitt under pågående första maj-tal. Och visst verkar det som att den svenska kronprinsessan – född prinsessan Margaret av Connaught 1882 – lyste upp det svenska kungahuset, inte bara med sin personlighet och sina frisinnade idéer, utan även med sitt konstnärliga intresse, som bland annat kom till uttryck i målande och inredning – alltid i ljusa färger.

Men nu låter vi hennes släktingar komma till tals.

Sigvard Bernadotte, greve af Wisborg (1907-2002), son

Jag älskade att sitta alldeles stilla ute i trädgården på Sofiero och titta på när hon klämde ut den härliga, oljiga färgen på paletten och började måla med stora kraftiga penseldrag. Det fanns ingen kvinnlig försiktighet eller tveksamhet hos henne. Landskapet växte snabbt fram under hennes flinka fingrar. Jag tror, att hon alldeles glömde bort den lilla pojken, som satt tyst och stilla vid hennes fötter. Då och då fick jag en liten blick, när hon plötsligt kom ihåg, att hon inte var ensam. Så tittade hon på klockan, packade snabbt ihop sina grejor och sa: ‘Tea time!’ Och så gick vi hemåt hand i hand och i den lediga handen höll jag hennes målarskrin, som var så stort för mig att det daskade i marken vid varje steg.” – Ur memoarboken Krona eller Klave (1975)

Drottning Ingrid av Danmark (1910-2000), dotter

Hon var min mor och hon var en härlig människa. Mycket begåvad, även konstnärligt, och en mycket praktisk människa. Full av energi. Hon uppnådde otroligt mycket på de få år… Vilket man ännu minns i Sverige.”

Om moderns död (när drottning Ingrid var tio): ”Det var ju så oväntat. Vi var bara barn som hade det gott. Allt var lustfyllt och vänligt och varmt. Utan en mor försvinner en del av värmen. Det tror jag aldrig att en man kan ersätta.” – Ur en DR-intervju 1985

Prins Bertil av Sverige (1912-1997), son

Jag kan ännu se min mor framför mig, trots att jag bara var åtta år gammal när hon dog. Den dagen hade jag gått upp på slottstaket för att titta på några italienska flygbåtar som skulle levereras till marinens flygväsen. […] Någon kom och ropade att jag skulle gå ner. Och sedan fick jag beskedet att min mor hade gått bort. Jag visste att hon var mycket sjuk och anade nog redan då att jag aldrig skulle få se henne mer. Men den verkliga sorgen kom först efteråt. Hovfröknar och andra försökte ta hand om oss barn i min mors ställe. Men de kunde ju inte ersätta henne helt – av naturliga skäl.” – Ur boken Prins Bertil berättar (1983)

Carl Johan Bernadotte, greve af Wisborg (1916-2012), son

Jag har tyvärr inget minne av min mamma alls. Jag har läst ganska mycket om henne och ju mer jag läser desto mer imponerad blir jag faktiskt. Hon var tydligen en stor personlighet. Hon hann ju med så mycket i sitt korta liv – hon var ju bara 38 år gammal när hon gick bort. Jag förstår inte hur hennes tid räckte till; dels födde hon ju upp fem barn, dels var hon kronprinsessa och dels visar det sig att hon var en utomordentlig konstnär.” – Ur dokumentären Den förlorade prinsen (2011)

Prinsessan Marie-Louise av Schleswig-Holstein (1872-1956), kusin

Jag skulle vilja framhålla vilket fint arbete hon utförde under första världskriget. Daisy var unik: hon hade en underbar personlighet, och jag kan ärligt säga att hon var älskad av alla som hade privilegiet att känna henne. […] Hon var vad jag skulle beskriva som vår ‘liaison’ officer. Genom henne kunde vi få nyheter om min bror Albert, eftersom hon kunde kommunicera med honom, vilket, naturligtvis, vi saknade möjlighet till.”Ur memoarboken My Memories of Six Reigns (1956)

Prinsessan Christina, fru Magnuson (1943), sondotter

Hon framträder som en älsklig, omtänksam, glad, ljus person. Om jag nu, just nu när jag skriver detta, skulle välja ut något som säger mer än tusen ord om henne, så är det ljusinsamlingen – för mig kommer den att förbli en sinnebild av henne. En sådan enkel sak som att skänka ett ljus…” – Ur boken Hon kallades Daisy – att finna en farmor (Prinsessan Christina fru Magnuson, 2020)

Publicerat i Kungligt | Märkt , , | 1 kommentar

Den excentriska prinsessan Marie av Danmark

Prins Joachims fru är inte den första franskfödda danska prinsessan med namnet Marie. Hennes föregångare var excentrisk, konstnärlig och frispråkig.

Prinsessan Marie d’Orléans, med fullständigt namn Marie Amélie Françoise Hélène, föddes den 13 januari 1865 som äldsta barnet av fem till prins Robert d’Orléans, hertig av Chartres och dennes hustru prinsessan Françoise d’Orléans. Båda föräldrarna var barnbarn till Louis Philippe I av Frankrike, han som fick abdikera efter februarirevolutionen 1848.

På grund av att familjen tillhörde ätten Bourbon – rivaliserande till den i Frankrike styrande ätten Bonaparte – tillbringade prinsessan Marie sina första år i England.
Drottning Victoria hade inte undgått att lägga märke till den speciella flickan, som hon ansåg skulle utgöra ett mycket passande parti till sin yngste son prins Leopold. Marie bjöds in till Windsor Castle av drottningen och förslaget om giftermål mellan henne och Leopold framfördes. Prinsessan Marie avböjde, och lär ha sagt att ”det är alldeles för fint för mig här”.

En annan som betraktade prinsessan Marie som en lämplig äktenskapskandidat till sin yngste son – seglarprinsen Valdemar – var drottning Louise av Danmark, gift med Kristian IX , ”Europas svärfar”. Av det danska kungaparets barn hade en blivit kung av Grekland, en drottning av England och en annan tsaritsa av Ryssland, och nu var det Frankrike man ville skapa goda relationer med.

Maries farbror, dåvarande Greven av Paris tillika familjens överhuvud, ställde sig mycket positiv till arrangemanget, och den 27-årige prins Valdemar bjöds in till Maries familj. Prinsessan blev så överrumplad vid sitt första möte med den danske prinsen att hon spillde ut en burk färg över sin klänning. Prins Valdemar sägs ha blivit förtjust över detta, och det dröjde inte länge innan förlovningen blev en realitet.

Ett problem kvarstod, och det gällde faktumet att prins Valdemar var protestant och prinsessan Marie katolik. Påven Leo XIII gav dock sitt tillstånd och det bestämdes att parets eventuella söner skulle fostras till protestanter, medan eventuella döttrar skulle uppfostras katolskt. Den 20 oktober 1885 stod den borgerliga vigseln, och två dagar senare den religiösa.

Valdemarie, som paret kallades av den trängre kretsen, bosatte sig i Det Gule Palæ i Köpenhamn och fick fem barn: prins Aage 1887, prins Axel 1888, prins Erik 1890, prins Viggo 1893 och prinsessan Margrethe 1895. Prins Valdemar var ofta ute till sjöss och Marie blev därmed ofta ensam med sina barn. Med anledning av den mycket fria uppfostran de fick, kom de att kallas för ”de oregerliga barnen från Det Gule Palæ”. Vid ett tillfälle bjöd drottning Alexandra av Storbritannien och kejsarinnan Maria Fjodorovna (Dagmar) av Ryssland in sina brorsbarn till sitt gemensamma danska hus Hvidöre och betraktade sedan det som tillräckligt.

Som ett resultat av prinsessan Maries konstnärsintresse – hon var själv en talangfull konstnärinna – blev Det Gule Palæ en mötesplats för framträdande målare, skådespelare och författare. I dessa sällskap passade Marie betydligt bättre än i umgänget med societeten, som hon stundtals kunde driva med. Les dames d’honneur, hovdamerna, kallade hon exempelvis ”les dames d’horreur”, ungefär ”skräcködlorna”. Hennes svärmor lär en gång ha sagt att hon var en oslipad diamant, som visade sig vara mycket svårare att slipa än man förväntat sig. ”Hon var verkligen inte typiskt dansk”, har sonsonen prins Flemming berättat. Trots det trivdes hon i Danmark, som hon betraktade som mer otvunget än det viktorianska, snobbiga England.

Prinsessan var engagerad inom välgörenhet och fick för detta stor respekt av den danska befolkningen.  I boken ”A royal family” (2003) berättar barnsbarnsbarnet Valdemar af Rosenborg om en hemlös kvinnas bortgång: ”det var bara en person på hennes begravning, och det var prinsessan Marie.

Bland hennes många beskyddarskap stod särskilt det i brandskyddsföreningen ut; ett uppdrag hon tog på största allvar. Det berättas att hon vid en middag fick beskedet om en brand, varpå hon lämnade bordet, tog på sig en brandhjälm och for iväg för att hjälpa till med släckningsarbetet.

Prinsessan Marie blandade sig även in i politiska frågor. Till exempel propagerade hon för allmän rösträtt och mot att överlåta Danska Västindien till USA. De danska politikerna var inte odelat förtjusta i prinsessan Maries radikala frispråkighet – vid ett tillfälle lät kung Kristian IX sätta henne i husarrest för att hon blandat sig i känsliga utrikesfrågor.

När maken en gång erbjöds den bulgariska tronen lät hon omgivningen förstå att hon ”aldrig skulle sätta sin fot där”. Därmed var den saken ur världen.

Prinsparets äktenskap har skildrats som förtroligt och vänskapligt, och prinsessan Marie saknade ofta sin man under de långa tider han var till sjöss. Hon lärde sig att acceptera makens speciella relation med sin brorson och skyddsling prins George av Grekland, som ofta kom och stannade hos ”Valdemaries” på Bernstorff slott, dit familjen flyttade 1906. Där var de båda prinsarna i stort sett oskiljaktiga. När prins George 1907 gifte sig med Marie Bonaparte fick prinsessan Marie den inte så avundsvärda uppgiften att förklara bandet mellan Valdemar och George för den unga bruden. Bonaparte-prinsessan kom sedermera att beundra sin äldre namne, vilken hon betraktade som den enda i den danska familjen ”med huvud, beslutsamhet och karaktär”. De här vitsorden delades dock inte av prins George som ofta betraktade prinsessan Marie med ogillande.

I samma veva som prins Valdemar och de tre äldsta sönerna reste iväg på en seglats mot Asien drabbades prinsessan Marie av en förkylning. Ingen, allraminst Marie själv, tog hennes tillstånd särskilt allvarligt, och hon fortsatte sitt aktiva liv i samma utsträckning som tidigare. Snart hade sjukdomen utvecklat sig till lunginflammation, därefter hjärnhinneinflammation och den 4 december 1909 avled prinsessan Marie på Bernstorff, bara 44 år gammal.

Trots att hon inte förunnades ett långt liv hann Marie d’Orléans göra ett bestående intryck i Danmark, och sentida släktingar har verkligen bevarat minnet av fransyskan som blev prinsessa av Danmark. I mångt och mycket levde hon vidare i sin enda dotter prinsessan Margrethe (1895-1992), som liksom Marie beskrevs som en excentrisk, fri själ.

Publicerat i Kungligt | Märkt , , | 4 kommentarer

Bernadotteättens äldsta död

Av ätten Bernadottes 200 år på Sveriges tron fick Dagmar von Arbin, död den 22 december, uppleva drygt hälften. ”En epok är över”, säger hovets informationschef.

Grevinnan Dagmar Ebba Märtha Marianne Bernadotte af Wisborg föddes 1916 som äldsta dotter till greve Carl Bernadotte av Wisborg i hans första äktenskap med Marianne De Geer. Farfar var prins Oscar Bernadotte, bror till kung Gustaf V.

Dagmar von Arbin har alltid stått nära sina kungliga släktingar. Om kungens far prins Gustaf Adolf har hon berättat: Han läste på Uppsala och kom då och då ut till oss, då vi bodde på godset Frötuna. Han var alltid snäll mot mig.” Hon var senare brudtärna på hans bröllop i Coburg med prinsessan Sibylla.

19 år gammal presenterades hon vid hovet och fick högtidligt niga för prinsessorna Sibylla, Ingeborg och Ingrid iklädd sin farmor prinsessan Ebba Bernadottes släp.

Bara 20 år gammal stod hon själv brud när hon vigdes med officieren Nils-Magnus von Arbin (1910-1985). De bosatte sig på Tångestad utanför Norrköping och fick fem döttrar, däribland den kända festarrangören Marianne Flach (1937-2006). Familjen levde även en period i London, där Nils-Magnus var attaché. De sista åren levde Dagmar på ett hem i Nockeby.

Dagmar von Arbin bibehöll även på ålderns höst kontakten med de kungliga släktingarna. Hon var god vän med prinsessan Lilian och greve Carl Johan Bernadotte (vars andra fru hon var kusin med). De senaste åren var hon en frekvent gäst på kungliga bröllop och dop; så sent som 2018 närvarade hon vid prinsessan Adriennes dopceremoni.

I familjekretsen är hon varmt ihågkommen. ”Mamma var ju en stark, varm och underbar mamma”, berättar dottern Cathrine för Expressen.

En epok är över. Dagmar von Arbin fick ett långt och innehållsrikt liv i över 103 år, skriver hovets presschef Margareta Thorgren.

Skärmdumpsfoto: SVT

Publicerat i Kungligt | Märkt | Lämna en kommentar

Kungens mormor Dickie – en vilja av stål

Hertiginnan Viktoria Adelheid av Sachsen-Coburg-Gotha, kung Carl Gustafs mormor, hade ett händelserikt liv. Trots ett från början framgångsrikt äktenskap och en vilja av stål gick ätten under hennes livstid från att vara en av Europas mest anrika till den mest föraktade.

Att det urgamla furstliga huset Oldenburg präglade prinsessan Viktoria Adelheid, född på godset Grünholz i Schlesvig den sista december 1885, är ingen underdrift. Båda hennes föräldrar tillhörde olika sidolinjer av huset – hennes pappa Friedrich Ferdinand var en Glücksborg och hennes mor Karoline Mathilde en Augustenborg. En månad innan prinsessan Viktoria Adelheids ankomst till världen blev hennes pappa den nye hertigen av Schlesvig-Holstein-Sonderburg-Glücksburg efter att hans egen far dött – och platsen i Das Preussiche Herrenhaus – jämför engelska House of Lords – var garanterad.

I ett furstligt perspektiv var Viktoria Adelheids familjesituation ytligt sett inte så storslagen. Hon föddes in i en sidogren av en gammal tysk ätt och växte upp i herrgårdsmiljö. Men oldenburgarna har alltid varit skickliga på att knyta dynastiska band. Prinsessans far var brorson till kung Kristian IX av Danmark – han som senare skulle komma att kallas för ”Europas svärfar”. Viktoria Adelheids moster Augusta Viktoria var å sin sida gift med kejsar Vilhelm II av Tyskland. Det giftermålet skulle prägla även den glückburgska familjen.

Med systrarna Alexandra Victoria och Karoline Mathilde.

Prinsessan Viktoria Adelheid, eller Dickie som hon kallades i familjekretsen, fick i rask takt fyra systrar och en bror. De här hertigbarnen, i synnerhet prinsessorna, kom att betraktas med stort intresse av det tyska kejsarparet, som gärna såg att de gifte sig strategiskt med preussiskt allierade. Utan tvivel var Dickie och hennes systrar obrottsligt lojala med kejsaren och hans familj – genom hela livet präglades syskonen av en tysk patriotism, en känsla som i vissa fall gick till överdrift. Den äldsta systern Alexandra kom att gifta sig med kejsarsonen prins August Wilhelm – senare en övertygad nazist – och mellansystern Helena blev visserligen en dansk prinsessa, men kom att hysa sådana nazisympatier att hon gjorde sig omöjlig i Danmark under en lång tid.

I Dickie såg den dominante kejsar Vilhelm en optimal hustru till sin brittiske kusin, den försynte Karl Edvard. Han hade som tonåring ryckts upp från tillvaron i England och tvingats efterträda sin farbror som regent i det tyska hertigdömet Sachsen-Coburg och Gotha. Förhoppningen var att den unga prinsessan skulle hjälpa den nye hertigen att accepteras som fullvärdig tysk. Äktenskap arrangerades, och de båda gifte sig på Glücksborgs slott strax innan Dickies 20-årsdag 1905.

Prinsessan Viktoria Adelheid var verkligen den dominerande parten i äktenskapet, och hertig Karl Edvard, som av sin egen mamma en gång beskrevs som ”känslig, nervös och tröttsam”, kom att förlita sig blint på sin viljestarka hustru. ”Åh, Dickie, du kan hantera det här så mycket bättre än jag”, sade han ofta till henne, enligt en svärdotter.

De fem barnen – Johann Leopold ”Leo” (1906), Sibylla ”Bylla” (1908), Hubertus ”Bertel” (1909), Caroline Mathilde ”Calma” (1912) och Friedrich Josias ”Fritzi” (1918) uppfostrades med stor distans av föräldrarna, och var i mångt och mycket hänvisade till barnkammaren men under hertiginnans noggranna överinsyn. Kusinen Victoria Melita, gift med en storhertig av Ryssland, skrev till sin syster: ”Sibylla och hennes syskon var fina, enkla, trevliga barn vars sinnen förblev okrossade trots aningen stela föräldrar.

Hertigparet av Coburg med de fyra äldsta barnen Johann Leopold, Hubertus, Caroline Mathilde och Sibylla 1914.

Även efter novemberrevolutionen 1918, då de tyska furstendömena uppgick i den nya republiken Tyskland och familjen i praktiken blivit fråntagen sin furstliga position, fortsatte man att leva på de olika familjeslotten som om inget hade hänt. Att makens band till den engelska familjen abrupt hade skurits av under första världskriget påverkade honom mer än henne; hon ogillade allt som inte var tyskt och reste ogärna utomlands.

Den strikta hertiginnans relation med sina barn var många gånger komplicerad. Barnens framtid – att gifta sig kungligt, var alltjämt ett tydligt definierat mål för henne. Vid ett tillfälle förälskade sig äldsta dottern prinsessan Sibylla i en man av blygsamt ursprung. Det föll inte i god jord hos hertiginnan Viktoria Adelheid, och konflikten kom att leda till att Sibylla skickades iväg en tid. Victoria Melita igen: ”Jag har det stora ansvaret för Sibylla, som var nära att rymma hemifrån och jag måste ha henne hos mig så länge som möjligt eftersom hon inte står ut med sina föräldrar”.

Det faktum att prinsessan Sibylla sedermera gifte sig med den svenske arvprinsen Gustaf Adolf sågs som en revansch av hertigparet. Åren innan kriget vistades den svenska familjen ofta i Coburg, och åtminstone de tre äldsta Hagaprinsessorna fick en fin relation med sina morföräldrar. ”Barnens mormor, som ofta kom och tittade till dem i barnkammaren, var också mycket vänlig, men jag hade en väldig respekt för dem båda två”, skriver barnsköterskan Ingrid Björnberg i sina memoarer.

Värre var det med sonen Johann Leopold och den yngsta dottern Calma. Johann Leopold, han som skulle bli ättens överhuvud efter sin far, gifte sig mot föräldrarnas vilja och straffade därmed ut sig från dynastin. Det var en stor besvikelse för hertigparet. Calma å sin sida hade vållat sin mor bekymmer redan i ungdomsåren. Hon var upprorisk och levnadsglad på ett sätt som inte ansågs passande. Själv kände Calma sig illa behandlad av föräldrarna, och gifte sig redan som 19-åring med en tysk greve. Prinsessan skilde sig sedermera, kom att gifta om sig två gånger och levde allmänt ett ganska rotlöst liv. Enligt hennes brorson prins Andreas förblev relationen med familjen i Coburg ansträngd.

Hoppet stod därmed till de yngre sönerna, Hubertus  och Friedrich Josias. Den förste lyckades man aldrig gifta bort, eftersom han sköts ned i sovjetska Mosty under andra världskriget, en tragedi som familjen aldrig hämtade sig ifrån. Den kvarvarande sonen, Friedrich Josias, blev nu den som skulle ärva familjeegendomarna. Hertiginnan Viktoria Adelheid hade med all sin kraft lyckats övertala sin motvilliga systerdotter grevinnan Viktoria Luise av Solms-Baruth att gifta sig med den yngste sonen. Paret kom att få en son, prins Andreas (det nuvarande överhuvudet för ätten) innan äktenskapet slutade i skilsmässa.

Hertigparet av Sachsen-Coburg-Gotha omgiven av sina barn på 1920-talet. Från vänster prins Hubertus, prinsessan Sibylla, hertiginnan Viktoria Adelheid, hertig Karl Eduard, prins Friedrich Josias, prins Johann Leopold och prinsessan Karoline Mathilde.

Hertig Karl Edvard kom under 1930-talet att tjusas av nationalsocialismen, som han trodde skulle kunna återupprätta sin familjs heder, makt och furstliga position i det omdanande Tyska riket. Hitler såg nyttan i att ha en ursprungligen brittisk prins i sin närhet. Och Karl Edvard lät sig utnyttjas. Under årens lopp kom han med stor entusiasm att dras allt djupare in i nazismen; han blev SA:s obergruppenführer, riksdagsman och ordförande för det nazipräglade Röda korset.

Hertiginnan Viktoria Adelheids sympatier är däremot inte lika tydliga för eftervärlden. Det framstår som att hon under 1930-talet var välvilligt inställd till nationalsocialismen.  Tillsammans med sin man stod hon bland annat värd för en grupp unga nazister på sommarslottet Callenberg, och poserade tillsammans med dem på fotografier. Med åren kom hertiginnan, enligt släktingar, att bli alltmer tveksam till ideologin. Det avspeglades i hennes engagemang – hon anslöt sig exempelvis till det tysk-evangeliska kyrkoförbundet istället för den antisemitiska flanken Deutsche Christen, som hennes make tillhörde. Moster Dickie var pro-tysk, men hon var inte bekväm med morbror Charlies stöd till Nazistregimen”, skrev systerdottern Viktoria Luise. ”Hon anslöt sig aldrig till partiet, hon ville aldrig det”, berättade dotterdottern Victoria Huntington-Whitely i en dokumentär om Karl Edvard häromåret. ”Hon var rädd för allt som hade att göra med partiet, så hon var alltid orolig för honom [sin man].

Vid krigsslutet 1945 intog de allierade Coburg. För att undvika blodspillan fattade hertiginnan Viktoria Adelheid mod till sig och klättrade upp på taket till Schloss Callenberg med ett vitt lakan, som hon höll upp. Hennes man placerades efter kriget i husarrest i ett mindre hus på familjens ägor. Viktoria Adelheid följde honom dit och blev nu tvungen att cykla flera kilometer mellan Callenberg och Coburg varje vecka för att handla mat till sig och maken. Eftersom Karl Edvard blev allt sjukligare i sin cancer, fick paret så småningom tillåtelse att flytta in till Coburg. Här avled hertigen 1954, 69 år gammal.

Som änka blev tillvaron lite lättare för Viktoria Adelheid. Hon började att resa i Europa med svägerskan prinsessan Alice, grevinna av Athlone. Nu fick hon också tillfälle att återupprätta relationen med sin svenska familj. Samma år som maken gick bort var hon med vid prinsessan Désirées konfirmation i västgötska Levene, och när prinsessan Birgitta gifte sig med prins Johann Georg av Hohenzollern 1961 var hon en av gästerna (bilden). Änkehertiginnans sonson prins Andreas av Sachsen-Coburg-Gotha minns henne som en ganska ”possessiv och strikt” farmor, och ”nonsens roade henne inte alls”.

På ålderns höst flyttade änkehertiginnan Viktoria Adelheid till österrikiska Schloss Grein, som familjen ägde. Här hälsade prinsessan Sibylla med familj på henne flera gånger. ”Min mormor jagade och jag kan fortfarande se henne framför mig när hon i hög ålder jagade hjort”, mindes kung Carl Gustaf i Kungliga Magasinet för ett par år sedan.

Det blev på Schloss Grein som änkehertiginnan avled den 5 oktober 1970, 84 år gammal. Två år senare gick hennes två äldsta barn, Johann Leopold och Sibylla, bort.

Foto: Bl.a. ur minnesalbum från prins Gustaf Adolfs och prinsessan Sibyllas bröllop.

Publicerat i Kungligt | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Victoria och Bettina i mörkt på Nobel

Kronprinsessan Victoria är redan omskriven för sin storslagna Selam Fessahaye-klänning. En annan som valde dova toner vid kvällens Nobelfestligheter är släktingen Bettina Bernadotte.

Grevinnan Bettina är syssling till kung Carl Gustaf och dotter till blomstergreven på Mainau, Lennart Bernadotte (1909-2004) i hans andra äktenskap med Sonja Haunz. Lennart tog 1951 initiativ till möten mellan Nobelpristagare och studenter i tyska Lindau, en tradition som fortlever ännu idag. Tillsammans med sin man Philipp Haug bjuder hon i samband med varje Nobelbankett in pristagarna till Lindau. Träffen äger rum i augusti.

På huvudet har Bettina ett privat diadem, som lär vara ett omgjort halsband ur familjens samling. Det är ett av två som hon brukar använda; det andra är något äldre och skapat av Gustaf V:s manschettknappar. Liksom varje år bär hon även ett miniatyrporträtt av anfadern Karl XIV Johan. Se bild (från tidigare år) på diademet och porträttet här.

Foto: SVT

Publicerat i Kungligt | Märkt | Lämna en kommentar

Madeleines favorit – det försvunna smycket

Det gångna decenniet har inneburit flera omtumlande händelser i den kungliga världen. Till de trevligare hör återkomsten av ett förlorat diadem. I kväll ser vi det på prinsessan Madeleine.

Smycket, i rysk kokoshnikmodell med topaser inramat av briljanter, gavs från början i bröllopsgåva till kronprinsessan Margareta 1905 av hennes föräldrar. Hon bar det inte så frekvent men det gjorde däremot hennes svärdotter prinsessan Sibylla, ofta i Nobelsammanhang. 1964 fick prinsessan Margaretha diademet i lysningsgåva och använde det vid högtidliga tillfällen fram till 1990-talet.

I ett drygt decennium sågs sedan inte skymten av smycket. Det började spekuleras att det var sålt. Bernadottebibliotekets Göran Alm meddelade visserligen 2009 att det fortfarande var i prinsessan Margarethas ägo, men det var inte förrän vid kronprinsessbröllopet året därpå som det återsågs, på den äldsta Hagaprinsessan.

Sedan dess har Prinsessan Sibyllas akvamarindiadem, som det numera kallas, synts till ofta. Diademet förvaras sedan en tid i Stockholm, av säkerhetsskäl. Prinsessan Madeleine bar det vid Nobel 2015, och det var då första gången på femtio år någon använde det i Nobelsammanhang. Även om smycket även har prytt kronprinsessan Victoria och prinsessan Christina, är det tydligt att det har blivit en favorit hos prinsessan Madeleine, och syns numera på officiella bilder av henne. Vid kvällens Nobelfestligheter är det dags igen. Hon kompletteras av prinsessan Sofia, som nu låtit montera turkoser till sitt privata diadem; en bröllopsgåva av kungaparet.

Akvamarinsmycket på Nobel genom åren:

Foto: SVT

Publicerat i Kungligt | Märkt , , | Lämna en kommentar

Arvstorhertigparet av Luxemburg blir föräldrar

Luxemburgs arvstorhertigpar Guillaume och Stéphanie väntar sitt första barn.

Det meddelade det luxemburgska hovet på fredagen. Storhertig Henri och Maria Theresa som redan är farföräldrar till fyra av Guillaumes syskonbarn är ”förtjusta över nyheten och delar glädjen med föräldrarna”. Barnet väntas till maj.

Arvstorhertig Guillaume gifte sig med grevinnan Stéphanie de Lannoy hösten 2012, och paret är sedan ett år tillbaka bosatta i London. Utöver att vara ett stöd till tronföljaren har Stéphanie under tiden i storhertigdömet ägnat sig åt frågor som rör kultur och historia. Arvstorhertigen studerar internationell strategi vid Royal College of Defence Studies.

Nyheten om nytillskottet kommer bara två veckor efter firandet av 100-årsminnet av storhertiginnan Charlottes trontillträde, vilket samlade nästan hela den stora familjen.

Publicerat i Kungligt | Märkt , | Lämna en kommentar

Kungligt julklappstips

För den kungligt och historiskt intresserade har jag ett perfekt julklappstips – en tidningsprenumeration med premie!

Betalt samarbete med prenumeration.se

Kungliga livsöden och fascinerande personer som träder fram ur de gamla arkiven är något av det mest spännande jag vet att läsa om. Två av mina favorittidningar – Populär Historia och Släkthistoria – tar fasta på just detta, och inför varje jul står någon av dessa tidningar på min önskelista. Båda tidningarna skildrar historia på ett underhållande sätt OCH håller god kvalitet. I Släkthistoria finns det också en massa goda råd och en hel del inspiration för den som vill börja med- eller håller på med släktforskning.

prenumeration.se kan man prenumerera på dessa och många andra tidningar till ett kraftigt rabatterat pris. Dessutom ingår en premie, som många gånger är värd mer än vad man betalar för själva tidningsprenumerationen. På Populär Historia, till exempel, kan man spara 81% när man för bara 129,5 kr får tre nummer av tidningen tillsammans med ett par fina Vinyl Tech hörlurar.

Klicka här för att bläddra mellan alla tidningsprenumerationer med premie som erbjuds – och gör ett fynd. Jag vet vad som kommer att stå på min önskelista.

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

Kungliga engelsk-svenska äktenskap

Sveriges kungahus har genom historien varit utpräglat tyskt. Några undantag finns – exempelvis när de kungliga äktenskapen ingicks mellan Sverige och England.

Så länge vi har haft skriftliga källor, och så länge Sverige kan betraktas som ett rike, har det funnits utbyten mellan Sverige och de brittiska öarna. Den här relationen har inte i någon högre utsträckning avspeglats i kungliga äktenskap nationerna emellan. I stället har de tyska furstendömena varit betydligt mer attraktiva på den kungliga äktenskapsmarknaden.

I perioder, då det tyska inflytandet har ansetts vara för stort, eller till och med för hotfullt, finns exempel på hur kungliga brudar har hämtats från England till Sverige.

Det här kan vi se under den så kallade Kalmarunionen på 1400-talet. Unionen hade som avsikt att stå starka mot bland annat den tyska Hansans dominans på Östersjön. Erik av Pommern, unionsdrottningen Margaretas adoptivson, lyckades därför 1406 förhandla sig till ett äktenskap med den engelska prinsessan Filippa, dotter till kung Henry IV.

Som drottning i Norden utmärkte sig Filippa särskilt i Sverige. Här levde hon i längre perioder, bland annat i Kalmar och i Vadstena. Vadstena kloster fick betydande donationer av drottningen och det är också här hon är begravd. Under 1420-talet, då kung Erik befann sig utom unionen, blev det drottning Filippa som fick åta sig regeringsbestyren. Detta ofta med framgång – tiden har präglats av fred och relativ stabilitet. Av historiker har det argumenterats för att hon bör betraktas som faktisk regent under dessa år.

Ett drygt sekel senare var Kalmarunionen sedan länge upplöst och Vasaätten satt på Sveriges tron. Arvprinsen var en annan Erik, Gustav Vasas äldste son. Denne såg ett anmärkningsvärt hot i Danmark och betraktade England som Sveriges garant i västerhavet. Flera propåer om giftermål sändes sonika till drottning Elizabeth I. Porträtt på Erik skickades dit. Brodern hertig Johan (III) skickades dit. The Queen sade nej. Hon föredrog det ogifta ståndet.

Vi hoppar fram 300 år – från Vasa till Bernadotte. Dessa två ätter av blygsam börd hade båda en tydlig ambition att bekräfta sin position genom fördelaktiga giftermål. Vad kunde under slutet av 1800-talet passa bättre för den blivande Gustaf V än en prinsessa av det brittiska imperiet, nämligen Beatrice, yngsta dotter till drottning Victoria? Det svenska kungaparet var förtjusta i tanken. Kronprins Gustaf var det inte. Det blev så småningom en Victoria av Baden för prinsen. Hon var Vasaättling, för övrigt.

Nämnda Victoria av Baden kan på flera sätt ses som skäl till att hennes äldste son Gustaf (VI) Adolf, blev utpräglat engelskvänlig. Var modern preussiskt konservativ, blev sonen demonstrativt liberalt sinnad. I Margaret av Connaught, brittiska drottning Victorias favoritbarnbarn, fann han en perfect match. Visserligen en brittisk aristokrat ut i fingerspetsarna, beskrivs Margaret som frisinnad och öppen. ”Solstrålen på Stockholms slott”, kallade Hjalmar Branting kronprinsessan vid hennes för tidiga död, 38 år gammal.

Gustaf VI Adolf andra hustru, den excentriska lady Louise Mountbatten får också betraktas som engelska, trots att hon är född prinsessa av det tyska huset Battenberg, senare anglifierat till Mountbatten. Riktigt brittiskt blev huset när Louises systerson Philip gifte sig med den blivande drottning Elizabeth II 1947.

Kung Gustaf VI Adolfs son Sigvard har i sina memoarer beskrivit förhållandet med det brittiska kungahuset:

Trots att vi tillhörde en regerande kungafamilj och alltså var teoretiskt lika fina som våra engelska anförvanter kände jag mig alltid som den fattiga släktingen från landet. […] Visserligen var min mor medlem av den engelska kungafamiljen, men det märktes att de tyckte att hon verkligen fick skylla sig själv för att hon hade gift sig med en utlänning. Dessutom var hon ju redan död, och min styvmor var egentligen tyska. Man kunde riktigt höra hur det pratades. Jag tror inte att någon av de ‘lämpliga’ mödrarna såg på oss som möjliga äktenskapskandidater för sina döttrar, trots att vi borde ha varit goda partier. Och var låg egentligen Sverige…

Nu är tiden för längesen förbi då kungligheter från olika länder sammanförs på det här sättet. Men de brittiska kungaättlingarna överraskar ibland. Förra veckan offentliggjorde Flora Ogilvy – sondotter till drottning Elizabeths kusin prinsessan Alexandra – sin förlovning med svenske Timothy Vesterberg. Han är visserligen ingen prins, men fondförvaltare. Det nya svarta.

Foto: Wikipedia, Flora Ogilvys instagram

Publicerat i Kungligt | Märkt , , | Lämna en kommentar