Prins Henrik av Danmark 1934-2018

Hans Kunglig Höghet Prins Henrik av Danmark avled på tisdagskvällen efter en tids sjukdom, 83 år gammal.

Det meddelar det danska hovet i dag. Prinsen flyttades tidigare under tisdagen från Rigshospitalet till Fredensborgs slott, där han ville tillbringa sin sista tid i livet. Här somnade han in klockan 23.18 samma kväll, omgiven av drottning Margrethe och de två sönerna.

Henri Marie Jean André de Laborde de Monpezat föddes den 11 juni 1934 i franska Gironde som näst äldst i en syskonskara på nio. Hans föräldrar var greve André de Laborde de Monpezat och Renée (född Doursennot). Henriks första uppväxtår ägde rum i Hanoi, Vietnam – då franska Indokina – där fadern drev vidare familjens industriverksamheter. Tiden där har Henrik beskrivit som mycket lycklig, och den växande familjen levde ett bekvämt liv. Efter några år flyttade de till vinslottet le Cayrou utanför sydfranska Cahors.

Henriks utbildning var omfattande. Han läste statsvetenskap och juridik vid Sorbonne, orientaliska språk i Hong Kong samt även kinesiska och vietnamesiska. I början av 1960-talet arbetade han vid det franska utrikesministeriet och var senare ambassadörssekreterare på den franska ambassaden i London. Här träffade han via gemensamma vänner den danska tronföljaren prinsessan Margrethe och kärlek uppstod.

Redan på försommaren 1966 förlovade sig de båda, men inte förrän i oktober samma år skedde den offentliga eklateringen. Bröllopet ägde rum den 10 juni 1967 i Holmens kyrka i Köpenhamn och Henri de Monpezat kom att bli prins Henrik av Danmark. De två sönerna Frederik (1968) och Joachim (1969) kom tätt.

Utan tvivel kan prins Henriks familjevärderingar betraktas som gammalmodiga, åtminstone sett ur ett skandinaviskt perspektiv. ”När vi befinner oss hemma är vi förmodligen – hur ska jag säga – ett traditionellt par”, berättade drottning Margrethe i en intervju med Bodil Cath 1993. ”Det sägs att den man älskar agar man – och pappa, vi har aldrig tvivlat på din kärlek”, sa äldste sonen i sitt tal vid föräldrarnas silverbröllop.

1972 gick kung Frederik IX bort och Henriks hustru blev Danmarks drottning. Rollen som prins har inte varit självklar för prins Henrik. Han, med bakgrund som fransk diplomat, har haft svårigheter att vänja sig vid sitt nya uppdrag som han fann vanskligt att definiera. Prinsen har vid ett flertal tillfällen känt sig förbigången i officiella sammanhang och då har hans privata vinslott Château de Cayx, beläget strax utanför sydfranska Cahors, visat sig vara en utmärkt tillflykt. Där har han fritt kunnat ägna sig åt sina privata intressen som bland annat omfattade mat, dryck, konst och litteratur.

2008 gavs prins Henrik ett visst erkännande, då hans och drottningens ättlingar förutom sina kungliga titlar fick greve- och grevinnetiteln af Monpezat. Tre år tidigare fick han själv titeln Prinsgemål, delvis för att särskilja sin position från sonens och sonsönernas. Det här var inte tillräckligt, menade prins Henrik. Statsprins, riksprins eller kungagemål hade klargjort hans ställning på ett bättre sätt, hävdade han.

Vilket liv det skulle bli om min sons hustru bara får kalla sig prinsessa när min son en dag blir kung. Det skulle inte passa sig, men jag får inte ta titeln kung”, sa han i Stéphanie Surrugues porträttbok Enstöringen – porträtt av en prins (2010). Han tog också upp sina svärföräldrar som exempel. Hade man talat om för drottning Ingrid att hon skulle förbli prinsessa när maken uppsteg på tronen hade hon smällt igen dörren och omedelbart återvänt till Sverige. Enligt prins Henrik.

I sitt nyårstal 2015 deklarerade drottning Margrethe att hennes man nu skulle gå i pension. ”Jag förstår och respekterar beslutet. Jag är tacksam mot min make för allt stöd, hjälp och inspiration som han gett mig under åren”, sa hon.

Efter diverse kontroversiella uttalanden från prins Henrik under 2017 gick det danska hovet på hösten ut med att prinsen var demenssjuk.

På flera sätt har det inte varit något lätt år för mig och min familj. Desto mer har det rört oss att man från så många håll har omfattat prins Henrik med så mycket sympati och förståelse”, sa drottningen i sitt senaste nyårstal.

Prins Henrik av Danmark var utan tvekan en sammansatt person som med sin omvittnade transparens kunde uppfattas som provokativ, i synnerhet i den kungliga kontext han var en del av. Prinsen var öppen med att giftermålet med en tronföljare – sedermera drottning – innebar stora uppoffringar för honom personligen. För det blev han aldrig riktigt folkkär. Inte desto mindre förtjänar han stor respekt för att ha tillägnat nära ett halvt sekel av i den danska statens tjänst.

Annonser
Publicerat i Kungligt | Lämna en kommentar

Bernadotte 200 år på tronen

När kung Gustaf VI Adolf fyllde 70 år 1952 lät drottning Ingrid uppföra en tablå med kungens barnbarn som parafraserade Fredric Westins målning av Bernadottefamiljen 1837. Från vänster Michael Bernadotte/prins Oscar (II), prinsessan Margrethe/drottning Désirée, prinsessan Désirée/kronprinsessan Joséphine, kronprins Carl Gustaf/prins August, prinsessan Anne-Marie/prinsessan Eugenie, prinsessan Birgitta/kronprins Oscar (I), prinsessan Christina/prins Karl (XV), prinsessan Margaretha/Karl XIV Johan och prinsessan Benedikte/prins Gustaf.
Foto: Pressens Bild

I dag den 5 februari är det 200 år sedan kung Karl XIII gick bort och Jean Baptiste Bernadotte uppsteg som Sveriges och Norges kung under namnet Karl XIV Johan.

Den 27 januari 1818 insjunknade den 69-årige kung Karl XIII efter att ha närvarat vid en konselj på Slottet. Det var långt ifrån första gången kungens hälsa svek och till att börja med trodde omgivningen att hans snart nog skulle tillfriskna. Bulletinerna om majestätets tillstånd blev allt mer oroande och den 1 februari trädde kronprins Karl Johan in som tillförordnad regent. Vid 22-tiden på kvällen den 5 februari avled kung Karl XIII på Stockholms slott, omgiven av drottningen och kronprinsen.

Omgående efter Karl XIII:s död tog sig Karl Johan till slottets bönekapell där han undertecknade sin konungaförsäkran. Därefter svor det officiella Sverige – kronprins Oscar (I), riksdagsmän, höga militärer, hovet och så vidare – sin trohetsed till den nye kungen i Drottningens galleri, något som varade till långt efter midnatt. Den 7 februari framträdde Karl Johan första gången officiellt som konung vid en högtidlig ceremoni i Rikssalen. 200 år senare hålls just i Rikssalen ett seminarium med namnet ”Bernadotte 200 år” under närvaro av Bernadottekungens nutida ättlingar.

Karl XIV Johan föddes som Jean Bernadotte i sydfranska Pau 1763 som son till advokatskrivaren Henri Bernadotte och Jeanne de Saint-Jean. Bernadotte kom trots sin småborgerliga uppväxt men tack vare revolutionen och sin strategiska förmåga att göra en lysande militär karriär inom Napoleons armé. När han 1804 blev marskalk hade han uppnått den högsta militära nivån som över huvud taget var möjligt. Två år senare utnämndes han med Napoleons goda minne till furste av Ponte Corvo, vilket ytterligare höjde hans status. 1799 hade han strategiskt gift sig med Napoleons tidigare fästmö Désirée Clary och fått sonen Oscar.

Den svenske löjtnanten Karl Otto Mörner fick 1810 upp ögonen för Bernadotte och fann att han skulle passa utmärkt som svensk tronföljare, sedan den posten blivit vakant. Mörners vision fick efter många om och men ett ökande stöd och Bernadotte anlände följaktligen till Sverige samma höst, adopterades av kung Karl XIII, blev kronprins av Sverige och fick sitt namn försvenskat till Karl Johan. Förhoppningen var att den nye kronprinsen med sin militära skicklighet skulle vinna tillbaka det förlorade Finland. Bernadotte riktade istället ögonen mot Norge som efter Napoleonkrigen och det svenska fälttåget mot Norge 1814 kom att ingå i en union med Sverige.

1818 blev så Karl Johan kung även på papperet i Sverige och Norge. Till hans förtjänster hör att han lyckades sanera Sveriges ekonomi, upprätthålla en utrikespolitiskt neutral hållning som i mångt och mycket gäller ännu i dag, samt omge sig med mycket kompetenta rådgivare; framförallt greve Magnus Brahe. Kungen kom dock med åren att inta en alltmer reaktionär hållning och fick för detta motta mycket kritik från liberala håll.

När Karl XIV Johan avled 1844, 81 år gammal, hade han varit Sveriges och Norges kung i 26 år, men i praktiken varit regent desto längre. Hans eftermäle är övervägande gott och han beskrivs ofta som en av de mest framgångsrika svenska regenterna. Att hans ätt fortfarande i dag sitter på Sveriges tron är ett bevis på det.

Karl XIV:s ättlingar om sin förfader

Carl Johan Bernadotte, Greve af Wisborg (1916-2012)

I dokumentären Den förlorade prinsen (2011) berättade kung Carl Gustafs yngste farbror Carl Johan Bernadotte att det knappast talades om hans namne Karl XIV Johan när han växte upp, men att han i vuxen ålder beundrade honom. ”För mig har han alltid varit en stor idol; Napoleons marskalk för vilken han var en av tolv, tror jag. De fick alla möjliga kungadömen och han fick ett furstendöme som heter Ponte Corvo, vilket betyder ‘den krokiga bron’. Det finns faktiskt en liten stad som heter Ponte Corvo och den existerar fortfarande! Det lustiga är att det finns fortfarande i [det svenska] riksvapnet, i den innersta skölden.

H.M Kung Carl XVI Gustaf av Sverige

Våra förfäder med Karl XIV Johan i spetsen lade grunden för det moderna Sverige, sa Kungen i ett tal vid 200-årsjubileet av Bernadottes tid i Sverige, ett firande som ägde rum i Helsingborg, där Karl Johan först satte sin fot. ”Som sonsons sonsons sonson känner jag mig stolt och ödmjuk över vad han och svenska folket åstadkommit”.

H.K.H. Prinsessan Birgitta av Sverige och Hohenzollern

I sina memoarer Min egen väg (1997) tillägnar prinsessan Birgitta ett helt kapitel åt sin förfader. ”Jag kan inte minnas att det talades speciellt mycket om Jean Baptiste Bernadottes intressanta liv hemma. Vi visste naturligtvis att han var vår förfader och allt efter generationstillhörighet följaktligen var vår farfarsfarfars…, men mer var det egentligen aldrig tal om. Det var först när jag började i Franska skolan som jag fick klart för mig hur lite jag egentligen visste om honom. […] Det var verkligen pinsamt att tvingas konstatera att nästan alla mina klasskamrater visste mer om min förfader än jag själv. När jag kom hem från skolan den dagen gick jag raka vägen till biblioteket och letade rätt på några böcker om Jean Baptiste Bernadotte.”

H.K.H Kronprinsessan Victoria av Sverige, Hertiginna av Västergötland

Kronprinsessan fick i Alice Bah Kuhnkes intervjubok Victoria, Victoria! (2002) frågan vilka personer i monarkins historia som intresserade henne särskilt: ”Jaaa… många, men om jag ska välja ut någon så blir det Karl XIV Johan, Jean Baptiste Bernadotte. Hans egen historia är fascinerande, superspännande!” I Herman Lindqvists Victoria – Drottning med tiden (2009) utvecklar hon resonemanget: ”Hans bana är fascinerande. Tiden han levde i, Napoleon och den snabba utvecklingen i Europa och i stora delar av världen. Han uträttade mycket. Och hann med så mycket.

Publicerat i Kungligt | Märkt , | Lämna en kommentar

Kungens kusinbarn gifter sig

I år riktas strålkastarljuset på framförallt två kungliga bröllop: Prins Harrys med Meghan Markle och prinsessan Eugenies med Jack Brooksbank. Mellan dessa två giftermål sker ytterligare ett – när den svenske kungens kusinbarn prinsessan Stephanie av Sachsen-Coburg och Gotha i sommar står brud.

Förlovningen mellan den 46-åriga prinsessan och BMW-ingenjören Jan Stahl, 49, skedde redan i mars förra året, enligt bloggen Royal Musings. I november bekräftades även bröllopsdatumen: Den borgerliga vigseln äger rum i Gotha den 5 juli och den religiösa ceremonin sker två dagar senare i S:t Moritzkyrkan i Coburg.

Den blivande bruden är dotter till prins Andreas och prinsessan Carin av Sachsen-Coburg och Gotha. Andreas är kusin till kung Carl XVI Gustaf och överhuvud för den tyska ätten sedan ett tjugotal år. Stephanie är bosatt i Coburg där hon arbetar som muskelterapeut ”för att hjälpa både människor och djur att häva fysiska och mentala blockeringar och aktivera kroppens naturliga helande processer”, som hon själv skriver på sin hemsida. Hon är även aktiv i familjestiftelsen.

Valet av bröllopskyrka ligger verkligen i linje med familjetraditionen. Här, i den gotiska Moritzkyrkan, uppförd under 1300-talet, gifte sig Stephanies yngre bror prins Hubertus 2009 under närvaro av bland andra det svenska kungaparet och den bulgariske exkungen. Än mer uppmärksammat var den vigsel som stod här 1932 mellan prinsessan Sibylla och den svenske arvprinsen Gustaf Adolf – nuvarande svenske kungens föräldrar.

Minnet av prinsessan Sibylla, eller ”Tante Bylla” som hon kallades i sin tyska familj, lever onekligen kvar i ätten Sachsen-Coburg och Gotha. Prinsessan Stephanie fick exempelvis vid sin födelse 1972, samma år som hennes gammelfaster gick ur tiden, namnet Stephanie Sybilla.

Foto: stephanie-coburg.de

Publicerat i Kungligt | Märkt , , | Lämna en kommentar

Sagoprinsessan som blev ”Aunt Patsy”

I ungdomen skildrades prinsessan Patricia av Connaught som en sagans prinsessa och sammankopplades med flera europeiska kungar. Hon kom i stället att välja en sjöofficer till sin äkta man. I dag är hon ihågkommen i de brittiska, svenska och danska kungahusen som ”Aunt Patsy”.

Prinsessan Victoria Patricia Helena Elizabeth av Connaught föddes den 17 mars 1886 på Buckingham Palace som hertigparet av Connaughts tredje barn och andra dotter. Tilltalsnamnet föll sig naturligt – 17 mars är St Patrick’s Day – och den nyfödda prinsessan blev därför en Patricia. I familjekretsen kallades hon dock uteslutande för Patsy.

Hertigparet av Connaught med barnen Margaret, Arthur och Patricia 1893.

Faderns militära karriär innebar att Patricia och hennes syskon tillbringade mycket tid av uppväxten utomlands, långt bortom familjens huvudsakliga residens Bagshot Park eller våningen i Buckingham Palace. De första fyra åren i prinsessans liv bodde familjen exempelvis i Indien, där hertigen av Connaught hade tjänst som arméofficer.

Uppväxten kan knappast beskrivas som särskilt lycklig. Barnen var rädda för sin stränga och distanserade mor Luise Margareta, hon född prinsessa av Preussen och svårt präglad av sin egen hårda uppväxt. Patricia tvingades exempelvis ta över sin äldre syster Margarets skor, och det faktum att de inte på långa vägar passade var inget argument som bet på hertiginnan. Livet igenom kom Patricia följaktligen att lida av värk i fötterna.

I början av 1900-talet ansågs Patricia och Margaret vara de mest eftertraktade prinsessorna i Europa. På inrådan av deras farbror kung Edward VII skickades familjen Connaught i januari 1905 på resa genom bland annat Portugal, Spanien och Egypten för att träffa passande, handplockade, kungliga gemåler till systrarna. Besöket i Lissabon var välbevakat av portugisisk press som ivrigt spekulerade om vem av prinsessorna som skulle bli nästa drottning av Portugal.

Prinsessorna av Connaught: Daisy och Patsy.

Resan genom Spanien blev etter värre. Sevillas gator kantades av folkmassor som hurrade ”Vive England! Vive hertigen och hertiginnan av Connaught! Vive den framtida spanska drottningen!”. Prinsessan Patricia som led av dokumenterad dålig självkänsla och osäkerhet fann all uppmärksamhet oerhört påfrestande. När den jämnårige kung Alfonso XIII av Spanien friade till henne blev svaret nej.

Resan fortsatte till Egypten, där den svenske kronprinsen Gustaf Adolf befann sig på en liknande friarresa. Fyra år yngre Patricia ansågs utgöra ett mycket lämpligt parti för honom. I stället uppstod tycke mellan kronprinsen och den äldre av systrarna, Margaret. Paret förlovade sig tämligen omgående i Egypten och samma sommar hade Sverige fått en ny kronprinsessa. Resan avskrevs som lyckligt genomförd och pressen på prinsessan Patricia minskade betydligt.

På 1910-talet fick prinsessan en ny roll i livet efter att hennes far utnämnts till Kanadas generalguvernör. Då modern var sjuklig fick dottern ofta agera värdinna vid tillställningar i Ottawa, där familjen nu bodde. Patricia blev mycket populär i landet och beskrevs ingående som en typisk sagoprinsessa. 1918 fick hon hederstiteln regementschef för Princess Patricia’s Canadian Light Infantry, uppkallat efter henne, något som gjorde henne märkbart stolt. Fram till sin död, även sedan hon pensionerat sig från andra uppdrag, hade hon för vana att besöka ”sitt” regemente.

Den stora kärleken fann inte sagoprinsessan i någon europeisk kung, utan i en av hennes fars adjutanter – den i och för sig adlige kapten Alexander Ramsay. Det sägs att hertigen av Connaught inte ville låta paret gifta sig, men att han var tvungen att falla till föga när hans hustru på sin dödsbädd avkrävde honom ett löfte om välsignelse till äktenskap. Hur det nu var fick Patricia sin kapten i Westminster Abbey den 27 februari 1919 och blev Lady Patricia Ramsay. Det krigströtta Storbritannien fick åter något ljust och sagolikt att samlas kring. Det rapporterades att kung George V, lady Patricias kusin, var mycket förtjust över den positiva uppmärksamheten.

I december 1919 fick de nygifta sitt enda barn, sonen Alexander, i familjen kallad Sandy. Han stod i hela sitt liv det brittiska kungahuset nära och var bland annat page vid kung George VI:s kröning 1937. Under andra världskriget var han stationerad i Nordafrika och förlorade där sitt högerben. ”Det märkliga är att han med självklarhet utan minsta blygsel bär sin kilt – han är skotte – till högtidsdräkt”, skrev kusinen Sigvard Bernadotte i sina memoarer. Alexander gifte sig sedermera med Lady Saltoun, fick tre döttrar och levde till år 2000.

Lady Patricia Ramsay, eller ”Aunt Patsy” som hon kom att kallas, var en kär familjemedlem i den brittiska kungliga familjen. Hon var en självskriven gäst vid större tillställningar; kröningar, statsbesök, bröllop, dop och begravningar. I övrigt förde hon ett stilla liv i sitt hem i Surrey och gick helt upp i sin passion för målandet. Hon kom under sin aktiva period att ha ett flertal utställningar i London och vid sin död lämnade hon efter sig drygt 600 akvarellmålningar.

Av de svenska syskonbarnen var det utan tvivel prinsessan Ingrid, sedermera drottning av Danmark, som stod henne närmast. 1919 ingick prinsessan i brudnäbbet vid sin mosters bröllop, och kontakten dem emellan beskrivs som mycket varm genom hela livet. Drottning Margrethe minns i Roger Lundgrens bok Ingrid – prinsessa av Sverige, drottning av Danmark aunt Patsy som ”en mycket förtjusande person” som pratade konstnärskap med henne. Prinsessan Benedikte:

Aunt Patsy var en mycket varm och trevlig släkting och en stor konstnär. Hon kom över till oss och hälsade på ibland. Jag minns alla hennes tavlor, alla hennes underbara akvareller. Jag har för övrigt en av hennes fantastiska tavlor hemma i Berleburg, en mycket fin tavla med vackra frukter.

Sigvard Bernadotte mindes sin moster och hennes man i sina memoarer Krona eller Klave:

Alexander Ramsay var en jovialisk engelsman, alltid med pipan i mun. Han var vänlig mot oss barn, men han grälade ofta på sin hustru. Jag tror att deras äktenskap var ganska olyckligt, de var helt enkelt för olika. Han utåtriktad, sportig, sarkastisk och ganska enkelspårig. Hon känslig, indolent för att inte säga lat i allt utom måleri och med ett definitivt konstnärskynne. Jag tror aldrig han tog hennes konst riktigt på allvar och det måste ha sårat henne mycket.

1972 blev lady Patricia Ramsay änka efter drygt femtio års äktenskap. I januari 1974 gick hon själv bort, nära 88 år gammal.

Publicerat i Kungligt | Märkt , | Lämna en kommentar

Kronprinsessan lånade sin fasters tiara

Kvällens kungliga tiaraöverraskning stod kronprinsessan Victoria för, som för första gången bär sin fasters akvamarintiara.

Smycket som ägs av prinsessan Margaretha förvaras sedan många år i Stockholm av säkerhetsskäl. De senaste åren har det därför kunnat bäras av flera medlemmar i den kungliga familjen. Till denna skara hör prinsessan Margaretha själv, prinsessan Christina och prinsessan Madeleine. Den sista bar faktiskt tiaran på Nobeldagen 2015, och det var då första gången på över femtio år det syntes i Nobelsammanhang.

Prinsessan Margaretha fick Kronprinsessan Margaretas akvamarindiadem i gåva av sin mor på 1960-talet. Diademet, som består av blå ädeltopaser, har genom åren använts vid många högtidliga tillfällen. När prinsessan Margaretha bar det vid kronprinsessan Victorias bröllop 2010 gav det upphov till en smärre sensation för många ”royal watchers” som trodde att smycket sedan länge var sålt. Det hade då inte synts i offentligheten sedan dottern Sybillas bröllop på dagen tolv år tidigare. Sedan dess har det blivit ändring på det.

Till Nobel har dessa prinsessor använt akvamarintiaran: Sibylla (vid ett flertal tillfällen, här 1953), Margaretha (vid ett flertal tillfällen, här 1962), Madeleine (2015) och Victoria (2017).

Skärmdump: SVT

Publicerat i Kungligt | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Drottning Sonja av Norge 80 år

Foto: Jørgen Gomnæs / Det kongelige hoff

Hon är den norskfödda handlardottern som tvingades vänta i nio år på att gifta sig och som nu är Norges drottning sedan 26 år. I dag fyller drottning Sonja 80 år.

På förmiddagen invigde barnbarnen en staty av jubilaren i Slottsparken, och därmed gör Sonja sina föregångare kronprinsessan Märtha och drottning Maud sällskap. Den nyavtäckta statyn går under namnet ”Turdronningen” – en titel som tar fasta på drottningens intresse för natur och att gå på tur. Kronprins Haakon:

I vår familj är det en historia som återberättas gång på gång. Låt mig ta mig själv som exempel: jag kommer fram till en stuga […] långt från allfartsvägen. Lite stolt över att ha gått så långt möter jag en trevlig värd som säger: ”så trevligt att träffa Dig! Mor din var här för tre månader sedan.”

Sonja föddes i Oslo den 4 juli 1937 som yngsta barnet i en syskonskara på tre. Föräldrar var konfektions-handlaren Carl August Haraldsen och dennes hustru Dagny (född Ulrichsen). Efter de obligatoriska studierna gick hon ett år på yrkesskola i Oslo och läste sedan en tid i Schweiz. Efter studentexamen studerade hon franska och engelska vid Universitetet i Oslo och påbörjade dessutom en kurs i konsthistoria innan förlovningen: något hon tog upp igen senare i livet.

Så tidigt som 1959 inledde den 22-åriga Sonja Haraldsen och den dåvarande kronprins Harald av Norge en kärleksrelation. Det dröjde inte länge innan det stod klart att de hade för avsikt att gifta sig med varandra. Reaktionerna från hovet var långt ifrån positiva; kung Olav befarade att monarkin skulle ta skada av att en borgerligt född kvinna – och därtill norsk, gifte in sig i kungafamiljen. Därför dröjde det ända till i mars 1968 innan Kungen kunde ge sin tillåtelse till ett äktenskap paret emellan. Tiden dessförinnan var alltså långt ifrån komplikationsfri – såväl kung Harald som drottning Sonja har antytt att de flera gånger tvivlade på att de någonsin skulle få gifta sig.

Även efter bröllopet 1968 var vägen till ett accepterande från hovets sida lång. Sonja har själv vid ett flertal tillfällen berättat om svårigheterna att få sin röst hörd i ett så mansdominerat hov som var fallet under hennes tid som kronprinsessa. Stödet från den norska allmänheten var betydligt större. ”Vi förväntade oss mycket mer bråk” sa kung Harald långt senare.

I samband med hennes makes trontillträde 1991 – då hon blev den första norska drottningen i Norge på 52 år – var det många norrmän som fick uppfattningen att de kom kungaparet närmare. Drottning Sonja utmärkte sig alltmer genom sitt genuina intresse för friluftsliv och kultur. När hon i början av 2000-talet tog initiativ till de omfattande renoveringarna på Slottet i Oslo, mottogs hon av en viss kritik från allmänheten, men så här i efterhand har det kunnat konstateras att en upprustning var nödvändig.

Turdronning i all ära, men frågan är om inte kulturdronning är en minst lika bra benämning.

Faksimil: Klartale.no

Publicerat i Kungligt | Märkt | Lämna en kommentar

Friherre Niclas Silfverschiöld 1934-2017

– Jag och min familj har med stor sorg tagit emot beskedet att friherre Niclas Silfverschiöld, Prinsessan Désirées make, har gått ur tiden. Våra tankar går till Prinsessan Désirée med familj.

Uttalandet är kung Carl Gustafs. Niclas Silfverschiöld avled på tisdagen efter en tids sjukdom, 82 år gammal. Närmast sörjande är prinsessan Désirée, tre barn och fyra barnbarn.

Nils-August Otto Carl Niclas Silfverschiöld föddes den 31 maj 1934 på det halländska familjegodset Gåsevadholm. Han var den äldste sonen i en syskonskara på tre till friherreparet Carl-Otto Silfverschiöld och dennes första hustru Madelaine (f. Bennich).

Som arvtagare till de två fideikommissen Koberg och Gåsevadholm med tillhörande 20 000 hektar mark, var det självklart att Niclas skulle få en grundlig utbildning i lantbruksvård. När hans far hastigt gick bort 1955 var Niclas bara 21 år och mer av en profil i Stockholms societetsliv än en lantbrukare. Det blev bråttom att sätta sig in i verksamheten och i slutet av 1950-talet läste han vid Svalövs lantbruksskola och studerade även stordrift på flera platser i Europa.

Det kunde konstateras att Niclas Silfverschiöld trots allt var väl rustad för sitt uppdrag som fideikommissarie. Han var framgångsrik i rationaliseringsprocessen av såväl godsskötseln som jordbruket; något han hållit fast vid genom alla år. Förutom markägare har även rollen som kulturbärare varit central – i Koberg finns en enorm samling ostindiskt porslin och ett stort historiskt bibliotek, vars innehåll beskrivs som ”oskattbart”.

Genom prinsessvännen Irma Lundström – gift med Niclas yngre bror – lärde Niclas Silfverschiöld känna prinsessan Désirée. Kärlek växte successivt fram och i december 1963 ägde förlovningen rum. På fråga om hur länge de vetat att de skulle förlova sig, svarade prinsessans fästman torrt: ”Inte så länge som pressen vetat det, i alla fall.

Vigseln ägde rum i Storkyrkan i Stockholm den 5 juni 1964. Vid återkomsten från bröllopsresan i spanska Malaga deklarerade paret att de nu skulle föra ett tillbaka-draget liv på Koberg, utan kungliga privilegier. Inledningsvis blev dock läget ett annat. Nyfikna lokalbor flockades utanför bostaden, och det sades att prinsessan Désirée inte ens vågade sig ut i trädgården för att plocka in blommor till bordet av rädsla att bli bevakad. Med tiden lugnade det sig och paret kunde leva ett stillsamt familjeliv med sina tre barn Carl (1965), Christina (1966) och Hélène (1968).

På den vägen har det fortsatt. Friherreparet har förvisso synts vid officiella begivenheter – senast vid alla kungabarnens bröllop samt vid kungens 70-årsfirande. De har genom åren ofta agerat värdar vid de årliga jakterna vid Halle- och Hunneberg.

Sedan flera år har slottsförvaltandet överlämnats till sonen Carl som är VD för Gåsevadholms Fideikomiss AB. Niclas å sin sida har kunnat ägna sig åt personliga intressen, som mat, resor och kultur.

Foto: SVT, Johannes

Publicerat i Kungligt | Märkt , | Lämna en kommentar

Berleburg tog farväl av prins Richard

Prinsessan Benedikte med barn och barnbarn på tisdagsmorgonen.

Berleburgs invånare fick på tisdagsmorgonen möjlighet att ta avsked av den nyligen avlidne prins Richard zu Sayn-Wittgenstein-Berleburg.

Ursprungstanken från änkan prinsessan Benedikte var att alla byinvånare som ville, skulle kunna närvara vid begravningen i ortskyrkan på eftermiddagen. Det här visade sig inte vara säkerhetsmässigt möjligt. I stället fick allmänheten ta sitt avsked på tisdagsmorgonen, då prins Richards kista bars ut på Schloss Berleburgs borggård och kördes iväg för en sista tur genom byn. Ceremonin övervarades av prinsens närmaste familj: Prinsessan Benedikte och hennes tre barn Gustav, Alexandra och Nathalie, deras respektive och två av barnbarnen. Även änkans syster drottning Anne-Marie av Grekland och ett par av den bortgångnes syskon fanns med som stöd.

Klockan 14 inleddes begravningen i bykyrkan, under närvaro av cirka 400 inbjudna. Den danska kungafamiljen var fulltalig. Stora delar av den grekiska kungafamiljen var även den på plats. Från Norge kom prinsessan Märtha Louise och från Sverige anlände drottning Silvia och prinsessan Madeleine. Den sista är guddotter till prinsessan Benedikte.

Efter begravningen hålls gravöl för de närmaste på Schloss Berleburg.

Från vänster prinsessan Benedikte, drottning Anne-Marie av Grekland, drottning Margrethe och kronprinsparet av Danmark samt prins Gustav zu Sayn-Wittgenstein-Berleburg med Carina Axelsson.

Skärmdump: Tv2.dk, Billed-Bladets sändning

Publicerat i Kungligt | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Prins Richard zu Sayn-Wittgenstein-Berleburg 1934-2017

Det är med stor sorg jag å Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Benediktes vägnar har att meddela att Hans Höghet Prins Richard har avlidit.” Det skriver prinsessans privat-sekreterare i ett pressmeddelande i dag.

Huset Sayn-Wittgenstein-Berleburgs överhuvud avled hastigt på måndagen den 13 mars. Prinsessan Benedikte, som vid tillfället befann sig i Danmark, har rest hem till Berleburg. Prins Richard blev 82 år gammal.

Prins Richard Casimir Karl August Konstantin föddes 1934 som äldste son till prins Gustav Albrecht zu Sayn-Wittgenstein-Berleburg och hans svenska hustru Margareta Fouché d’Otrante. Bland faddrarna stack särskilt moderns väninna prinsessan Ingrid av Sverige, senare Danmarks drottning och inte minst svärmor till prinsen, ut.

1944 försvann fadern under ett uppdrag i ryska Orsha där han förmodas ha dött. Familjen lämnade Tyskland för Sverige, och en stor del av prins Richards uppväxt tillbringades därmed hos morfar hertigen d’Otrante på sörmländska Elghammar. Likt den svenske kungen, läste prins Richard i ungdomen vid Sigtuna Humanistiska Läroverk, och fick här ett stort svenskt nätverk.

Som överhuvud för ätten Sayn-Wittgenstein-Berleburg och ägare till godset Berleburg, krävdes goda förkunskaper. Prinsen utbildade sig därför i skogsvård vid universitetet i München. Så här 60 år senare har det konstaterats att skolningen har givit resultat.

I och med sin mors ursprung – familjen d’Otrante är Sveriges enda hertigfamilj – hade familjen en nära anknytning till både de svenska och danska kungahusen, inte minst genom drottning Ingrid. Att prins Richard träffade och förälskade sig i kungadottern prinsessan Benedikte på holländska prinsessan Beatrixs bröllop 1966 var alltså kanske inte bara en lycklig slump. Visst höjdes det på ögonbrynen över prinsens tyska härkomst, men den unga prinsessan hade bestämt sig. Det var prins Richard hon ville gifta sig med.

I februari 1968 stod bröllopet i Fredensborgs slottskyrka. Den kungliga uppslutningen var enorm: bland gästerna fanns exempelvis den engelska drottning-modern som var gudmor till den unga bruden. Prins Richards bröllopstal hölls på skorrande gammelsvenska:

När jag första gången såg dig, inkarnerade du – med din utstrålande godhet, din söta kvinnlighet och din betagande charm – min barndoms sagoprinsessa, som tog mitt hjärta med storm.

Prinsparet slog sig permanent ned på Berleburgs slott och fick tre barn: Gustav (1969), Alexandra (1970) och Nathalie (1975). De två döttrarna har givit prinsen fyra barnbarn.  Det är i dag prins Gustav som driver verksamheten kring slottet i Nordrhein-Westfalen. Denne lever i ett samboförhållande med halvsvenska Carina Axelsson men har inga barn. Prins Richard har beskrivit att sonen har varit ett stort stöd, inte minst när han drabbades av cancer 2003: ”Stödet jag har fått från min son Gustav höll mig kvar i livet. Han körde mig runt, gav mig kläder. Det är helt fantastiskt vad min son har gjort för mig.” Hustrun fick ett mer kyligt omdöme: ”Benedikte bryr sig inte om sjukdom och sjuka människor.

De sista åren har den i och för sig öppenhjärtliga prins Richard, till skillnad från sin fru som i långa perioder bor och verkar i Danmark, hållit en låg profil. Tillsammans med sin hustru kom han emellertid som gäst till kronprinsessan Victorias bröllop 2010 och var även med vid det nederländska statsbesöket i Danmark för bara ett par år sedan.

Ceremonier, vaktparader och ändlös väntetid på Benedikte som ska ha lagt sitt hår hela dagarna  – det kungliga livet är inte för mig, har han sagt.

Godsägarlivet däremot – det anonyma, arbetsamma och lantliga – var prins Richards liv.

Foto: dr.dk, Wikipedia

Publicerat i Kungligt | Märkt , , | Lämna en kommentar

Estelle tog över namnsdagsfirandet

– Jag kan ta detta, sa prinsessan Estelle till sin mamma när hon på söndagen tillsammans med sin familj, media och en stor skara människor firade kronprinsessan Victorias namnsdag på Slottets inre borggård.

Mars är rent objektivt inte en optimal månad att förlägga ett officiellt namnsdagsfirande på. Vädret är opålitligt: ”För några år sedan både snöade det och blåste”, upplyste mig en annan namnsdagsuppvaktare med viss rutin på relaterade evenemang. Är det för omväxlings skull soligt, spelar det ingen större roll eftersom publiken ändå hamnar i skugga under den timma firandet tar.

Lagom till att Livgardets dragonmusikkår inledde namnsdagsfirandet skingrade sig molnen och de som kunde ta del av solljuset, nämligen ackrediterad media, blev genast missnöjda. Motljus ger som bekant inga bra bilder, och ett gäng fotografer begav sig istället till publiksidan och började att kriga om de bästa fotoplatserna. Det vore väl inte helt sanningsenligt att hävda att alla i slutändan blev nöjda.

Saker började hända i slottsfönstren. Var det kronprinsessan Victoria själv som syntes vanka av och an? Jodå; snart sällade sig även prins Daniel och prinsessan Estelle till hennes sida i slottsfönstret. Några minuter efter tolv mötte så den lilla familjen den församlade massan på borggården med stora leenden, till tonerna av ”Uptown funk”. Våren kändes plötsligt inte allt för avlägsen.

När musikuppvaktningen var till ända tog sig familjen till den närvarande hovuppvaktningen borta vid pressuppbådet. Här kompletterades trion med 1-årige prins Oscar, och tillsammans tog sedan kronprinsessfamiljen emot blommor och lyckönskningar från allmänheten. Prins Oscar sträckte sig girigt efter flera gåvor, bland annat en enorm spettekaka (!) som, får man väl anta, var menad för hans mamma. Prinsessan Estelle å sin sida var inte rädd att hugga in bland blomkvastskörden. ”Jag tar det här. Tack”.

Jag är jätteglad att få möjlighet att fira min namnsdag på det här sättet”, sade kronprinsessan Victoria. ”Det har blivit en fin tradition”. Trots att mångas fötter hade domnat bort vid det här laget var nog alla benägna att hålla med.

Publicerat i Kungligt | Märkt , , | Lämna en kommentar